I Know There's Something Going On
Hola,
Eftersom jag inte skrivit här tidigare kör jag lite blandade upplevelser och vissa har ni hört lite om tidigare.
Efter dessa veckor i Montezuma har jag konstaterat att ju färre moln på himlen, desto fler pärlor på kroppen har jag. Tror inte jag behöver nämna att himlen näst intill alltid är som dammsugad på vartenda moln. Men tur är väl det, för jag har aldrig sett så stjärnklar himmel natt efter natt. Dem är så många och känns så oerhört nära att jag nästan måste testa röra vid dem.
Jag älskar den oändliga värmen på många sätt men jag är trots allt väldigt ovan. Därför var det väldigt skönt att vi åkte tillbaka till kalla (endast 25 gradiga) San José i två dygn för att gå en första hjälpenutbilning hos Röda Korset för två veckor sedan.
Vi tog oss dit via Paquera och dit tog vår käre vän och taxichaufför oss. Eftersom vi skulle åka längre än vanligt hade han dagen innan nämnt att han ville att alla fem skulle sitta på varsitt säte. Han hade mycket riktigt fixat ett extra "säte" genom att placera en plastlåda och en bit madrass i bakluckan. Det hela kändes inte mer lagligt än att sitta fyra i baksätet men Alena trivdes bra där bak och vi slapp trängas. Alla nöjda helt enkelt.
Med förgående båtresa färskt i minnet hade vi denna gång planerat därefter. Vi åkte på kvällen när det var svalt, vi hade så lite packning som möjligt och vi hade ätit och druckit ordentligt innan. Dessa små förändringar visade sig göra underverk och vi kommer använda oss av detta framgångskoncept även kommande resor. Resan blev fantastisk. Vi satt och njöt av varandra, våra böcker och inte minst utav solnedgången, allt var bara så fint. I ett mörkt Puntarenas med solen längs med horisonten stod Carlos, vår andra käre vän och taxichaufför och väntade på oss. Bilresan var som vanligt hur trevlig som helst och Carlos spelade en låt för oss som ingen av oss hört tidigare men som föll oss alla i smaken. Jag tror låten heter "I know there's something's going on" med Frida från ABBA.
Åter till någorlunda nutid. I helgen var vi på en lång promenad genom en djungel som ligger i Costa Ricas allra första nationalpark vid namn Cabo Blanco, som ironiskt nog grundades av en dansk och en svensk. Jag har aldrig svettats så mycket på så kort tid men det var minsann värt varenda droppe. Det vi fick se och uppleva var magiskt och stranden som väntade på andra sidan likaså. Vi såg alltifrån fjärilar i alla färger, blåa och orange fåglar som flög med varandra i ett vackert samspel, olika apor, coatis, insekter och ormar.
Kort och gott nästan alla djur förutom sengångare men det har vi försökt förtränga. Vi fick inte minst se massor av apor av samma sort som den jag hade som gosedjur som liten, men denna gång levande och i dess riktiga natur. Denna upplevelse gjorde mig så gott att jag minuterna efter djungelpromenaden till och med föreslog att vi skulle gå dem 9 kilometerna som det var tillbaka hem, tilläggas bör att jag oftast inte rör mig mer än nödvändigt.
Skolprojektet på Escuela Futuro Verde går fortsatt väldigt bra och jag fasar redan över att behöva lämna alla underbara kids som vi fått träffa.
På tal om det måste vi nu bege oss till skolan och det är bäst att gå i tid ifall vi inte skulle lyckas lifta.
Pura vida,
#Sandra
