"It's Costa Rica, don't worry about it"
Under gårdagen började vår resa bort från avgastäta och inte så jättegöttiga San José. Mot kusten, mot djungeln, mot vita sandstränder, mot himmelsk mat och bort från allting som har med Vishnu att göra. Vi hade stora förväntningar på dagen, vi såg framför oss en stillsam resa över Stilla havet mot paradiset. I slutändan visade sig att det skulle bli en riktig jävla Vishnu-dag (= en riktig jävla rövig dag). Jag ska inte gå in på några detaljer, men det hela inkluderade femton ton tuttsvett, brända hudar, utbytande av kroppsvätskor och långa sträckor i stekheta bilar som friskt skuttande flög fram på vägar bestående av stora stenar och decimeterdjupa hål. Rakt ut i ödemarken och djungeln bar det i alla fall med vår härliga taxichaffis Alfonso som spelade Sean Paul och Shaggy på högsta volym. Vi hade ett litet momento Alfonso och jag, när ”Boombastic” kom på och båda började gunga med och sjöng ”Mr lova lova, mmmm, aaa yeah mr lova lova, romantic fantastic lova, uuuuh gurl, with your couscous perfume I love your smell, mr boom boom boom boombastic”…
Till slut gungade vi in på Zuma-loft, även kallat Zuma-soft: vårt mansion med jacuzzi, BBQ, pool med tillhörande poolskötare samt en radiostyrd, två meter hög grind. Shakila och jag enades om att vi gamla tanter inte längre pallar hostel eller dorms, det enda som gäller nu är egna mansions med poolskötare och radiostyrd grind.
En sak vi har lärt oss idag är att fenomenet ”Fruängen 2 minuter” inte existerar här. När bussen skulle gå ner mot Montezuma och havet ställde vi oss snällt vid sidan av vägen och väntade. Ingen buss kom och det slutade med att vi istället gick de 2,5 kilometrarna ner till denna strandby som alla vi pratat med höjt till skyarna. På vägen passerade x antal olika terrängbilar fullproppade med surfing dudes och vi började få en känsla av vad Montezuma var för ställe. När vi hade hasat oss ner för den 90 graders lutande vägen kom vi som väntat till en liten hippie-by där mottot sannerligen var Pura vida: det var mer dreads, ganja, tribaltatueringar och fjäderörhängen än jag sett under mina två år bosatt i Australien, sammanlagt. Vi fick hur som helst sjukt mycket feeling och snart åt vi kikärtscurry, drack vattenmelonjuice och strosade runt barfota på stranden och letade drömskt efter våra stjärntecken på den gnistrande stjärnhimmelen.
Vi slungades dock tillbaka till den fyrkantiga, organiserade och snustorra svenskheten när vi kl 20.01 stod vid busshållplatsen och vred oss i obehag över att bussen var EN minut sen. Vi började fundera över om bussen verkligen fanns, och kl 20.10 travade jag bestämt fram till TOURIST INFORMATION (som också var någon slags barhäng) och frågade när bussen kom, varpå mannen därinne kisade mot mig och sa: ”It’s Costa Rica, don’t worry about it”. Men det hjälpte inte, vi oroade oss ändå, och det slutade med att vi 40 minuter senare lämnade Montezuma i en taxi samma sekund som bussen snällt susade in över de ganjaosande gatorna.
Idag har vi dock anammat den Costa Ricanska mentaliteten och liftat, vilket har löst sig alldeles galant. Efter bara en minut stannade en gubbe med ett stort leende och skrek: PURA VIDA!
Pura vida!
#Emma
